Alltså.

Pernilla. 

Det är en tjej. Inte min tjej då alltså. Mickes tjej. 

MIN Pernilla är ingen tjej. Det är en fåtölj.

Hon är skön och elegant ändå! På sitt eget vis. Med sitt svarta skinn, sitt träfärgade skelett och sin kromade fot.

Pernillas skapare är för evigt en legend.

Bruno Mathsson - designikon.

Såja. Nu har jag varit i lägenheten igen. Tredje gången i rad utan att göra någonting handgripligen. Egentligen är det "alla gånger i rad" utan att göra någonting. Det enda jag gjort var att riva ner 0,1x1,0 m tapet i fönsternischen i köket vid en tidpunkt då jag led av tillfällig sinnesförvirring (även känt som inspiration). Tapeten ligger kvar i fönsterkarmen, trots det faktum att en rulle med sopsäckar ligger blott två meter därifrån. 

Nåväl, helt handlingsförlamad har jag inte varit. Jag har faktiskt kört dit en del saker. Däribland Pernilla. Så klart! Av bilderna att döma kan man lätt bilda sig uppfattningen att jag föredrar att inreda mitt hem på ett tämligen spartanskt vis. Så är naturligtvis inte fallet, men jag gör som jag bestämt - skyndar långsamt! 

Ett skäl till att jag inte varit förmögen att uppbringa kraft nog att ta mig till Malmö stavas jobb. Arbete. I min enfald trodde jag att måndagens lansering av www.lkf.se (för vilket jag och mitt huvud ansvarade) skulle ge mig en lugnare och mer dräglig vardag på jobbet. Icke! Måndagen var förvisso ganska så lugn, men igår och idag är det precis som de senaste tre månadernas stressiga dagar; fyllda av en total avsaknad av struktur och ständigt springande i korridorerna, samtal som ska ringas/svaras på, e-mail som ska skrivas, delegering, dra i trådar, stämma av, fatta beslut. Härligt!! I love it! 

Bilder från söndagskvällen i lägenheten kan beskådas här nedan: