Sovrumsgolvet är numera; avlutat, slipat, inoljat och polerat!

Bilder kommer!

Må väl!

Igår hände det så slutligen; sista golvbrädan limmades och lades på plats. 

När jag hade slagit sista slaget med hammaren mot den där gröna-grejen-som drar-ihop-brädorna, så infann sig en fantastisk känsla. I skrivande stund kan jag inte beskriva den. Det beror antagligen på att mitt ordförråd reducerats i takt med att jag inte skrivit här. Den senaste tiden har det på sin höjd blivit lite bilder, kommenterade med tämligen torftiga kommentarer. Min bristande förmåga att uttrycka min känsla kan också bero på det faktum att känslor ofta är av en abstrakt karaktär, och inte så lätt kan kläs i ord. Även om jag försökt beskriva känslan hade jag sannolikt inte nått fram. Att "prata runt" den och beskriva den på ett trollbindande och vackert sätt, på bästa Ranelid-manér, är inte något som jag mäktar med. Jag kan inte måla med ord, vilkas existens jag dessutom inte är medveten om, varpå jag lämnar mitt försök att beskriva känslan därhän.

Egotrippen är dock total. Jag fullkomligen uppslukas av den ovannämnda, outtalade, känslan. 

Härligt!

Igår vaknade fotografgenerna till liv igen. Antagligen var det känslan som knackade på dörren till nämnda gener. Denna dörr som befann sig på ett avgrundsdjup bort från verkligheten. En dörr till den borttappade inspirationens värld. En trång liten dörr som öppnades på glänt och sakta portionerade ut delar av inspiration och skaparglädje. Nämnda dörr ska i sinom tid öppnas på vid gavel och låta inspirationen forsa ut. Tundra byts mot äng. Isvak byts mot solbad. Bistra midvinternätter byts mot ljuva sommarkvällar. Ljuset sköljer in och kväver det mörker vilket länge nog fördunklat mitt sinne. Jag känner det nu. Det är på väg!

Nåväl. Generna åstadkom bilderna nedan. Det är inte så många fotosessioner kvar nu innan sovrummet är helt färdigt. Skrämmande? Sannolikt endast förlösande! Förlösande?! Smaka på det ordet i sammanhanget som nämns i stycket om att klä abstrakta känslor i ord. Förlösande? Ja, helt klart så, men så mycket mer ändå!

Sista brädan krävde kapning på längden. Detta innebar handsågning om ca två meter. Då krävs en någorlunda rät linje att såga efter. Vad göra när man inte har något tillförlitligt, och rakt nog, att dra denna linje efter? Jo, man använder sågen!

Det blev inte så tokigt! Jag vågar påstå att det blev riktigt bra!

Stumpar från de sista sex längderna. 

Nu ska golvet;

1. Lutas av

2. Vitoljas

3. Kompletteras med golvlister

Därefter väntar inflyttning!

Förlösande!

Må väl! 

Här följer lite fler bilder från eftermiddagens sågande, limmande och bankande.

Jag blir mer och mer tillfreds med resultatet!

  Inte speciellt mycket kvar... 

Patinan syns ganska mycket så här mot slutet. På gränsen till slitage (i ärlighetens namn är den halvt sönder!).

En liten, liten rad kvar att lägga.

   
Vid närmare eftertanke är det 1.3 rader kvar att lägga.

Återigen har jag trätt in i zonen. Det är en väldigt trevlig upplevelse, vilket bilderna vittnar om.

Det blir minst en uppdatering till idag. Lite finlir återstår ännu.

Almost there... 

En ofta skådad syn som ska bli helt underbar att inte skåda igen!

Limflaskan - min vän!

En liten "spackelmiss", men det kommer inte att synas sen (det som inte syns finns inte!).

Ikväll har jag lagt ytterligare några golvbräder fler för att snart kunna nå färdigställandet av sovrumsgolvet.

Tyvärr är jag för trött för att fortsätta, trots att det gick väldigt smidigt idag. 

Dessutom är limmet nästans slut.

Jag får nog bege mig ut och handla mer imorgon, om inte den förmodade snöstormen sätter "käppar i hjulet".

Ikväll kl 21.00 är det Vitryssland - Sverige. Ett helt okej fredagsnöje!

Må väl!

Nu har det hänt! Jag har återigen tagit mig i kragen och lagt ytterligare lite golvbräder. 

Jag fick en jag-vill-slita-av-mitt-hår-upplevelse igår, vilket renderade i att jag la ner arbetet och inte tog upp det förrän i eftermiddags.

Anledningen stavas "räknefel". När jag la ut första längden vid fönsternischen så stämde plötsligt inte "skarvmåtten" som jag dittills använt mig av. Jag tänkte om och rättade till och hoppades på det bästa. Det löste sig väldigt bra...trots allt.

Det börjar likna något nu!

Må väl!

Ikväll kommer ett nytt avsnitt av Life begins in Malmoe att publiceras.

Återkom senare för mer information och bilder från vår rapportering "från fältet".

Jag borde inte skriva något. 

Jag vill däremot skriva. 

Det jag skriver kommer att tolkas (ännu mer nu efter det jag nyss skrev).

Egentligen har jag inga bekymmer och inget konkret att skriva av mig kring eller beklaga mig över.

Varför då denna, ovanstående, inledande mening?

Ärligt talat så vet jag inte... 

Turbulens har präglat mitt liv de senaste två åren. Verkligen. Turbulens. Kanske dags att överlägga med Världen och nå konsensus? Jag kan ju trots allt inte bära hur mycket som helst på mina axlar. Är konsensus en utopi? Har jag fastnat i vinkelvolten? 

Varför skriver jag om detta? Jag mår ju bra, och har inga bekymmer (nåväl, inga stora bekymmer. Snarare bekymmer som rör vad jag ska ta på mig för kläder på morgonen, om jag ska köpa ett nytt objektiv till min kamera osv.).

Varför ska jag så frön i andra människors medvetanden om att jag

skulle ha bekymmer? Det vill jag inte. Sannolikt är nyttan med detta inlägg snarare att låta hjärnan vila. Den väger, i skrivande stund, ca 100 kg (här vill jag inflika en uppmaning till min, slarviga, omvärld; försök uttala ordet kilogram nästa gång du ska referera till en vikt i enheten kg. Det heter inte "Jag väger 80 kilo", vilket, näst intill, alla säger. 80 kilo... - vad?! Kilo betyder tusen, därav ord som kilogram, kilometer, kiloton osv. Så, snälla, försök! (här vill jag sända en tanke till Nils Herrström, som för övrigt var en väldigt intelligent man! Släktband? Javisst!)). Åtminstone känns den väldigt tung. Förhoppningsvis är den nedbantad imorgon. Hur ska jag annars orka lyfta huvudet från kudden?

Analytiska förmåga. Jag tänker sticka ut hakan och våga påstå att jag är ganska analytiskt lagd. Hyfsat smart faktiskt. Jag kan en hel del saker. Väldigt, väldigt många onödiga (eller till synes onödiga), men också ett litet antal bra, saker. Nu hör ju de senaste sakerna inte riktigt hit. Det handlade om analytisk förmåga. 

Jag har ingen analytisk förmåga längre. Den är omintetgjord. Utbränd. Tömd. Borta. Saknar jag den?

Nej, jag mår inte dåligt (ta nu inte detta som ett "rop på hjälp" eller liknande former av sökande efter uppmärksamhet!). Jag mår verkligen inte dåligt. 

Jag mår.

Att författa i affekt har sina för- och nackdelar. Sannolikt författar jag alltid i någon sorts affekt, men extremvarianterna brukar föra med sig tämligen "intressanta" inlägg. Jag önskar att jag inte skrev när jag är i ett sådant sinnestillstånd, men någonstans, som en sorts sjuk avart, har jag en stark böjelse för affektinfluerat författande (åtminstone när det gäller mitt eget författande. Nåväl, andras författande kan ju också bli, mer eller mindre, intressant då de skriver i affekt). Hur som haver kan jag, så klart, inte ta bort detta inlägg. 

Hur skulle det se ut?

Nu väntar sängen innan en ny, och väldigt händelserik och intressant, arbetsdag tar vid. 

Må väl. Det tänker jag göra!